Beethovens själ reinkarnerar inte i en ny människa förr eller senare, utan det är hans tillhörighets Kärna som skapar ett Vittne i den nya människa som i så fall föds. Beethoven återkommer inte mer till Jorden i någon slags ny tappning av honom själv personligen, men han är däremot inte omöjlig att få möta astralt (rättare:andligt). Däremot kan den jordetillhöriga delen av hans astralkropp ([AK]:se nedan) återkomma till ett nytt jordeliv om han befann sig inne i en inkarnationskedja. Detta ska förklaras lite närmare: Om inga ´låsningar´ ligger kvar pga det liv som nyss levts, så är även astralkroppen ´uttjänt´ (liksom de övriga eteriska kropparna, och deras medvetanden på dessas plan). Och enbart Kärnan återstår för att nu kunna påbörja en ny inkarnationskedja följande sin speciella enteleki (principen för ett väsens utveckling). Med en inkarnationskedja menas att låsningar i form av exempelvis karma gör att dessa eteriska kroppar återgår till ytterligare en eller, om så behövs, flera fysiska inkarnationer tills då denna karma utjämnats.
De flesta har ´låsningar´ kvar; det är ju ytterst sällan man träffar på någon luttrad person som är ett mönster av medkänsla och tillgivenhet (se nedan). Med det menas fler uppgifter att klara av, knutna till relationer till andra – inte bara som givare och mottagare då, utan det kan också t.ex. handla om gruppaktiviteter – samt att samla ytterligare erfarenheter. Ytterligt sällan har reinkarnationen med ökning av rikedom, status och makt att göra. Men många gånger väljer man t.ex. att födas som man, för att det är meningen att man ska genomgå erfarenheter förknippade med detta kön; och dessa erfarenhetsbehov kan ha att göra med just dessa värdsliga besittningar. Och ledaregenskaper utvecklas lättare i mansrollen, om det är sådana man behöver få erfarenheter av, medan det å andra sidan är lättare att lära och att visa kärlek när man är i kvinnokropp och har en kvinnlig roll i samhället. Många gånger kan det handla om att man helt enkelt ska lära sig att älska.
Men det är viktigt att veta, att ens väsens sanna inre Jag inte är antingen manligt eller kvinnligt. Det genom inkarnationskedjan växande Jaget, som samlar erfarenheter eller försöker gottgöra vad som brustit mot andra eller för smärta som tillfogats dem under tidigare liv, är könlöst. Det står över alla könsskillnader, men måste införliva båda erfarenheterna för att uppnå en djupare förståelse. Men det kan ibland vara så att människor kan anta samma könsroller i flera liv för att arbeta vidare med sina sexuella relationer.Och det finns människor som återfötts med samma kön många inkarnationer i följd men som helt plötsligt får födas i det andra könet, fast det behöver inte alls betyda att detta är det väsentligaste, utan kanske att just den kroppen passar utmärkt för de erfarenheter som ska genomgås.
Vid återkomsten till jorden möter vi samma människor – människor som tillhör ens familjegrupp för att tillsammans samla ytterligare erfarenheter – fast i varierade förhållanden till varandra. När vi återföds kommer vi tillsammans med inte bara dem vi älskar, utan också med dem vi hatar eller är rädda för. När vi till slut enbart känner medkänsla och tillgivenhet är vi klara med klasserna i den hittills gällande inkarnationskedjan, och befrias även från nödvändigheten att leva om och om igen med samma individer -–vilka ju också är tvungna att leva med oss. Därefter sker förflyttelse till nästa inkarnationskedja vilket motsvarar uppflyttning till nästa högre skola.När det är dags för återfödelse till Jorden, som avgörs i samförstånd med en rådgivande församling, är det alltså det reminiscens-väsende [AK] ( den till den fysiska Jorden ännu tillhöriga astralkroppen med övriga ingående eteriska kroppar), som var tillhörigt personen i den föregående inkarnationen, som deltar i detta beslutsfattande och som ska utgöra den nya personens andliga del. I detta väsende finns känslor och känslouttryck som tveksamhet, farhågor, rädsla och annat som hör de jordlevande människorna till. Väsendet har på denna nivå fortfarande kvar den kunskap som uppnåtts i det tidigare livet. På denna nivå händer att rådgivarna oftast får övertala [AK] att återfödas. I de absolut flesta fallen vill [AK] inte komma tillbaka till Jorden igen, men inser ändå att viss karma eller vissa erfarenheter måste genomgås förr eller senare. Oftast är ett foster utsett som lämpligt för dessa erfarenheter, men även flera foster kan finnas att välja på. Trots att [AK] har rätt att tacka nej till en planerad inkarnation känner ändå de flesta det som en plikt att gå tillbaka till ett nytt jordeliv. Man kan likna det vid att gå in som frivillig i armén; inget man egentligen vill men som känns som en nödvändighet. Därför går de flesta motvilligt med på saken. Detta gäller till skillnad från hur man som oftast upplever sin död. De flesta finner sin död som en mycket positiv upplevelse. Undantag kan t.ex. vara en traumatisk död hos ett litet barn, vars astralkropp då osynligt kan gå gråtande omkring för att söka efter sin mor – eller t.ex. likaledes vuxna som inte inser sin belägenhet, och vars astralkropp vandrar kring som i en slags mardröm, utan att veta vad den ska ta sig till. För att försöka finna sig tillrätta igen kan de försöka återuppleva de sista minuterna av sitt liv om och om igen, för att därmed kanske återfinna sammanhanget i sitt liv så de kan fortsätta därifrån. Något liknande kan också ske med personer som plötslig drabbas av total minnesförlust.
Vid planeringen av sitt nästa jordeliv deltar i den rådgivande församlingen personer som är tillhöriga ens närmaste grupp av människor som är betydelsefulla för livserfarenheterna. Många är personer som också ska återfödas och leva på Jorden under samma tid. Men vid rådgivandet och planerandet uppträder inte bara dessa, utan även personer som redan finns inkarnerade och verkar på Jorden i samma stund samt personer som är döda (t.ex. en blivande farfar som redan är avliden en tid före återfödelsen). Det betyder att ingående i den rådgivande församlingen finns representation från på Jorden levande eller avlidna närståendes Kärnor (se ´Vittnet och Kärnan´), alltså deras egentliga Jag. Valet av foster att inkarnera sker inte som ett rationellt eller analytiskt beslut, utan kan närmast ses som en intuition från en översjäl. Det som sker på denna nivå har anknytning till högerhjärnhalvan.
Den stora gyllene regel, man kan kanske kalla den för Universums grundläggande lag, som till slut måste ernås och anammas kollektivt i just vår tid är den som säger att vi ska uppföra oss mot andra som vi vill att de ska uppföra sig mot oss; och detta gäller för alla levande väsen här. Man kan säga att i detta ligger en uppgift som ett grupparbete att klara av för oss samtida inkarnerade på Jorden av idag. Härigenom inses vår samhörighet med varandra på Jorden och möjligheterna att kunna utveckla ett högre medvetande. Vi återföds för att uppleva hur det är att vara mottagare såväl som givare. Så snart vi slutgiltigt lärt oss läxan att det är vi själva som skapar verkligheten omkring oss – med utgångspunkt från våra förväntningar och de levnadsomständigheter som vi själva valt för att rätta till fel som vi begått i tidigare inkarnationer – finns det ännu en lärdom att inhämta. Nämligen att vi alla är en del av en jättelik själsorganism. Att vi alla är sammanlänkade på ett högre plan.
Denna skrift är en sammanställning av material från många olika källor,
sammanställd till en helhet som är helt i vår linje.
För texten svarar Stig.