Tillblivandet av väsendena (tingen) på det stora hela taget ges av förklaringarna i essän ´Nagual och Tonal´.
(jmf. "Den möjliga världsbilden") Och alla dessa ting, på alla nivåer av komplexitet, är knutna till ett [andligt] väsende. En människa är knuten till en andlig entitet, som innefattar ett oändligt antal väsende-reminiscenser från andra inkarnationer. Dessa reminiscenser består av minnen, erfarenheter och kunskaper från alla upplevelser av alla de slag. Denna entitet – vi kan kalla den för Kärnan (i Ambres förmedling kallas Kärnan för ´Ryttaren´) – har en ständig förbindelse med den inkarnerade genom en ´tentakel´ eller ´kabel´, ofta benämd silversträngen pga uppfattningen om dess utseende vid somliga UKUer (ut-Ur-Kroppen-Upplevelser).

Kärnan kan fördela sig på två eller tom tre inkarnationer samtidigt, fast detta är ytterst sällsynt (samtidigt med vårt tidsmått mätt). Den andliga silversträngen upprätthåller inte bara livet hos en person, utan även kontakten till den inkarnerades Kärna. ´Änden´ på silver-strängen ( = Kärnans medvetandekoncentration) – som också är ´upprätthållare´ av den inkarnerades olika närvarokroppar, från den fysiska till de alltmer eteriska – kallas här personens Vittne. Vittnet är i människan det helt tysta och stilla och alltid vakna, som upplever allt och vet allt. Vid individens bortgång lossar silversträngen och allt dras in till sin Kärna.

Det är Kärnan som inkarnerar. Om inga ´låsningar´ ligger kvar pga det liv som nyss levts, så är även astralkroppen ´uttjänt´ (liksom de övriga eteriska kropparna, och deras medvetanden på deras plan) och enbart Kärnan återstår för att nu kunna påbörja en ny inkarnationskedja följande sin speciella enteleki (principen för ett väsens utveckling). Med en inkarnationskedja menas att låsningar i form av exempelvis karma gör att dessa eteriska kroppar återgår till ytterligare en eller, om så behövs, flera fysiska inkarnationer tills då denna karma utjämnats. Det finns inga krav eller förväntningar på de enskilda fysiska människorna härvidlag – skeendena och längderna för inkarnationskedjorna styrs egentligen i sin djupaste analys av världsprogrammet.

Att man styrs av Kärnan (ens egentliga Jag), som i sin tur, i samarbete med andra Kärnor, styrs av världsprogrammet kan verka peka på att allt är ödesbestämt, att världsprogrammet = Ödet; att det här då alltså är fråga om en fatalistisk (av ödet styrd) syn på tillvaron – att det alltså kvittar vad man än försöker göra, det blir ändå precis som det hela är förutsett. Men – en del saker pekar på att det är inte riktigt så – att vi ändå har vad vi kan kalla för vissa frihetsgrader. Givetvis måste det bli fråga om skeenden hos eller omkring den fysiska människan som påverkar Kärnan att ändra i schemat; fast dessa kan förstås lika gärna vara förutsedda som oförutsedda. I första fallet – att de är förut-sedda – och som hålles för som troligast, blir det något som kan jämföras med spårväxlingar, fast huvudspårsriktningen måste ändå vara den rådande utvecklingsriktningen. Alltså: möjligheter finns, givetvis styrda från människors egentliga Jag = Kärnan, att manipulera litet med skeendena.

Den välkände skånske mystikern Dénis Lindbohm berättar i sin senaste bok (MAKTEN som skapar och förgör) att han vid en UKU ingått ett avtal med vissa andemakter, kallade väktarna – ett avtal som var nödvändigt för att han inte, genom personliga aktiva ingripanden i vissa fall, skulle kränka ovan nämnda världsprogram. Detta visar på att enskilda personer kan ändra på världsprogrammet på ett icke önskvärt vis. Lindbohm berättar att han faktiskt av obetänksamhet råkat kränka avtalet och genom denna kränkning fått uppleva obehagliga konsekvenser. Detta måste ha orsakat ett visst, kanske ytterligt litet men ändå, ändrande av världsprogrammet, och det kan vara mer betydelsefullt än vad det verkar. För vem har inte hört talas om tesen, som fysikerna också håller för troligt, att en liten fjärils vingslag i Sverige kan vara upphovet till en orkan i Västindien.

Det finns ytterligare intressanta upptäckter att göra här, om man vill gå ännu mer ner på djupet i en analys av dessa ovanstående fakta, men vi låter det stanna härvid. Som kanske insetts av ovanstående så står Kärnornas innehåll i förbindelse och samarbete med de andra Kärnornas, vilka då tillsammans bildar ett gemensamt underliggande kunskapsfält för mänskligheten gällande alla tider. En grupp av Kärnor, samhöriga under en eon, kanske flera, inkarnerar under ungefär samma eror och upplever planerade händelser för sin gemensamma utveckling under något slags samspel (vilket gör människornas agerande här på jorden till ett slags skådespel med dem själva som aktörer). Detta innebär också att var och en har fått precis så mycket av egenskaper som de behöver för sin roll här på jorden – varken mer eller mindre. Universum är pragmatiskt och använder Occams rakkniv :o) (=principen: man ska inte anta fler ting än nödvändigt).

Av detta följer att det är meningslöst, och visar dessutom på det stora avståndet från sitt Ursprung, om man skroderar och yves över sina förmågor, likaväl som man beklagar sina tillkortakommanden. Alla har precis vad de behöver för sina uppgifter i den roll de tilldelats här på jorden. Ingen behöver fundera på detta; det skulle ju innebära att man på allvar kommenterade varandras roller, eller dess ´klädsel´ (raser m.m.), med mer eller, som oftast, mindre insikter i vad rollen innebär hos de andra när de så tydligt visar på att de inte inser sin egen. Det kommer dock ögonblick som jag är säker på att rollerna inses hos de agerande, och det är när jägaren står öga mot öga med sitt offer. Ibland kan det också komma insikter hos en plågoande och hans offer. Detta är möten styrda av karman.

Kärnorna, som helhet betraktad, är något mer än summan av dem – vi kan kalla det för det mänskliga fältet eller Mänsklighetens formbildningsfält. Det är enligt ovanstående princip att betrakta som en högre entitet med de enskilda människorna ingående som dess celler. Detta mänskliga fälts strävan är att följa världsprogrammet, vilket skulle betyda att den enskilda Kärnans uppgift till upplevelser genom den inkarnerade kroppen till stor del är styrd av ett slags samspelets regler Kärnorna emellan. Denna grupp av Kärnor (som i sin tur består av mindre "familje- och släktgrupper") ingår, mycket schematiskt sett, tillsammans med andra Kärngrupper i en huvudgrupp av Kärngrupper, som sedan i sin tur då är något mer än sina delmängder, och dessa huvudgrupper ingår i en större "supergrupp" osv.osv. Allt är snarlikt stjärnorna och deras galaxbildningar tillika med galaxhoparna ute i världsrymden.

Sammanfattningsvis; den mänskliga individens händelser och upplevelser styrs likt en marionett av sin Kärna (som alltså är vårt egentliga Jag). Med detta vill jag ha sagt att vi, när vi betraktar oss själva inifrån våran vardagliga personlighet och dess sinnen är helt och hållet styrda av vårat "öde" (ur vår synvinkel) och kan inte göra något åt det. Men – egentligen ändå inte, för ur Kärnans synvinkel sett, dvs ur våra egentliga Jags, så är det ändå till syvende och sidst vi själva som styr och ställer med våra människokroppar i samspelet med övriga Kärnor och deras kroppar. Och det finns vissa variabler här även om de är medföljande bestämda funktioner. Vi är alltså helt ödesstyrda ur en synpunkt sett – men ändå inte riktigt ur en annan. När det gäller Kärnans möjligheter: Världsprogrammet måste(?) följas, men i denna världsplan finns det alltid möjligheter till vissa anpassningar och ändringar under uppfyllandets gång (eonerna), och därmed alltid en viss frihet i valen. Så, så vitt jag förstår det, behöver ingen egentligen känna sig toppstyrd i allt sitt handlande.
< Stig >

Återgå texter.htm