Efter att man gått över från sin kroppsliga tillvaro får man tillsammans med en andlig assistans gå igenom allt som upplevts, gjorts, ja till och med tänkts (även tankarna räknas – därför är det viktigt med tankekontroll under sin kroppstillvarotid). Där blir man inte dömd på något som helst vis av någon annan än just sig själv; det är du själv som blir din egen anklagare, domare och jury. Man blir nämligen visad på sånt man gjort som var mindre bra och får veta vilka alternativ som fanns, men utan att klandras; man får uppleva sina offers alla intryck, känslor, fasa, skräck, sorg, ledsnad osv; allt man gjort mot sina medvarelser från sin första gärning och framåt – man får se, höra, ja på alla sätt uppleva offrens plågor såsom de upplevdes av dem – och man får insikten att man egentligen har gjort alla dessa gärningar mot sig själv.
Det är detta som är skärselden: att inse och få uppleva sina offers plågor fullt ut. Men man får också uppleva vad gott man gjort; får uppleva den glädje, tacksamhet, lycka mm som man orsakat andra, utan att man kanske ens tänkt så noga på det. Här får du själv ge dig den uppfattningen om hur du i stort varit under jordelivet: debet och kredit balanseras mot varandra, men det är hela tiden bara fråga om dig själv inför dig själv. I denna mellanvärld du nu befinner dig skapar du själv allt kring dig, precis som i "lucida" drömmar.
Har man trott på att Helvetet finns, och att man varit så usel att man inte är bättre värd än att vara där och därmed också tror sig komma dit, så befinner man sig hux flux mycket riktigt där, med allt av vad man haft för tro på demoner och djävlar eller annat elände. Har du däremot aldrig trott på något Helvete, ja, då kommer du aldrig till något heller förstås, eftersom du knappast plötsligt ändrar dig till en ny tro i mellanvärlden. Sådant sker bara när man är i det köttsliga.
Om man inte kan klara av denna "skärseld", utan därmed hejdar sig i denna reningsprocess, så blir man kvar på mer eller mindre lägre nivåer i de andliga sfärerna. Eventuellt blir man en gengångare (vålnad) under långeliga tider på platser för sina dåd eller sin "död" under ofta mer eller mindre djupt liggande våndor (detta är ju också en slags skärseld - litet mer utdragen bara).
Men med tiden, när man mognat tillräckligt, så börjar man be om hjälp och får den då ögonblickligen av högre vibrationers andar; andar som tålmodigt väntat under tiden - eftersom ingen kan gripa in förrän insikt gjorts och hjälp sökts av den plågade.
Och därmed är denne beredd att lämna sin sorgens och våndans plats för att gå vidare i sin utveckling (man kan nog säga att det var en slags utveckling det föregående också, fast under ett 'stillastående skede').
När det gäller Karman, så ser jag den mest som att ha och göra med relationerna varelserna emellan här på Jorden. Som extremexemplet att gamla ärkefiender genom tiderna ständigt får mötas i inkarnationerna för att ständigt ha möjlighet att reda upp sina mellanhavanden. Det finns förstås mycket annat här också. Men det är klart att man kan se det som Karma också, att man måste gå igenom så mycket erfarenheter som man kan göra i det kroppsliga; att man inte ska missa någon möjlighet att få genomgå elände och "ondska" (=dumska) för att kunna förstå kontrasterna i själsliga och mentala erfarenheter (får man aldrig uppleva hat och elakheter inser man aldrig motsatsernas värde; får man aldrig uppleva mörkret, så förstår man aldrig att ljuset finns och att det är gott, osv osv). Karmaläxor skulle då betyda svårigheter, besvärligheter och allmänt Törnen i livet - men endast för upplevelsernas skull och för att kunna inse och lära sig motsatsernas nåd.
Mödorna är egentligen livets stora välsignelser, kanske den viktigaste "meningen" med livet?
Stig